Varje tisdag bakar vi bröd i skolan 8.00-11.00, där emellan har vi lite jäsningstid då Alejandra och jag alltid brukar ta en sväng nere på skolans friidrottsbana. Och varje gång möter vi en lärare som alltid långdistanslöper.

Och varje gång frågar han om vi vill hänka på...

"Nej tack, det räcker med att gå" (lata som vi är) blir vårt svar som alltid och när han har sprungit förbi kommenterar vi alltid hans vader som är väldigt vältränade.

Men idag så orkade inte Alejandra gå, så jag gick ner själv, och självklart så kommer läraren och frågar om jag vill springa med. Jag kunde inte säga nej nu när jag gick där som en loner, sen så tänkte jag att jäsningstiden var snart slut så  det skulle väl inte vara så jobbigt att springa i en halvtimma.

Där trodde jag fel dock!

Han sprang och sprang och frågade massvis av frågor på kinesiska som jag försökte mig på att svara såklart.

Det var inte lätt ska jag säga, att springa i vinteruniformen i 20 grader och sol, flåsa, stamma fram några ord på kinesiska och verka alert och ha bra kondis är ingen lätt match.

Läraren sprang tydligen 6 dagar i veckan, "god' fo heltha" sa han.